Agneta Östlund

Agneta Östlund

Grafik, Måleri, Foto, Resor, Grafikkurser , Artiklar, Litteratur

En blogg om:
Grafik, Kurser i grafik, akrylmåleri, artiklar, resor och litteratur om grafik:
Kvinnliga grafiker i Östergötland,

Les Sables d'Olonne och segelrace

ResorPosted by Agneta Östlund Fri, September 29, 2017 18:18:11

Början av juli.

Kl 13.05 Lunchdags. Till havs. Vi gör 6 – 7 knop och ned till botten är det cirka trettio meter. Någonstans längs den franska atlantkusten. Vädret är strålande, minst sagt. Vi är på väg mot Les Sables d’Olonnes. En typisk fransk semesterort med långa fina sandstränder.

Vid femtiden på eftermiddagen glider vi in till gästhamnen. Vi står och stampar med båten ett tag innan vi upptäcker hamnkaptenens gummijolle som kommer oss till mötes, för att dirigera oss till lämplig plats. Det är stort. Många båtar samsas om ytorna. På håll ser det nästan ut som om båtarna ligger mellan husen. Upptäcker synvillan när vi närmar oss marinan i och med att vi åker längs en kanal mitt i bebyggelsen.

Färjor trafikerar den närliggande staden Le Chaume och marina Porte Olona.

Vart fjärde år, i november månad, utgår segeltävlingen Vendée Globe från denna stad. Namnet har den fått från det departement som staden ligger i. Reglerna är att man ska segla solo och non-stop runt jorden, utan reservdelar och utan någon som helst assistans. Båtarna brukar vara mellan 50 till 60 fot långa. Tävlingen påbörjas och avslutas i Les Sables d’Olonne. Första racet startade 1989.

Rutten går längs Afrikas sydspets, förbi Australiens och Nya Zeelands sydkuster, vidare förbi Kap Horn i Sydamerika, och sen nordlig kurs mot Europa och startmålet. Cirka tre månader är deltagarna utlämnade helt till sig själva.

Materiella skador, medicinska orsaker, dödsfall och en del försvinnanden har tyvärr inträffat. Ungefär hälften av deltagarna tvingas avbryta. Med andra ord så är det en väldigt tuff segeltävling.

På kvällen hittar vi en restaurang nära hamnen. Moules marinières.

Jag skulle kunna säga att på varenda stopp längs den bretagniska kusten har vi slurpat i oss utsökta blåmusslor. Jag som vanligen inte är så förtjust i blåmusslor. Men här – smakar de gudomligt! Och det i en månad som juli. Varje gång har det serverats en mindre portion pommes frites till musslorna - på franskt vis.

Vi sitter tillsammans med ett stort hitrest sällskap från Angers och njuter av maten, ett gott franskt vin, och en kvällssol som gärna vill fortsätta skicka sina hälsningar till oss, där vi sitter utomhus på trottoaren och ser ut över alla båtar.

Klockan 22.45 är vi tillbaka på båten igen. Efter en liten incident. Grinden till marinan var låst. Det löste sig med att en av oss (inte jag) klättrade över och öppnade grinden från andra sidan. Tur att det gick att låsa upp på andra sidan - det är inte alla marinor som har en sån anordning.

Söndag 4 juli.

Vaknar till ännu en varm dag med strålande sol och blå himmel. Innan vi ska iväg igen tar jag en promenad. Längs kajkanten finns en del affärer. Utanför en tobaksaffär ligger en schäferhund. Inte en muskel eller öra rör sig på hunden när ägaren går omkring och dammsuger lokalerna. Däremot konstaterar den mina rörelser när jag går förbi honom eller henne, och öppnar ena ögat lite för att kolla in läget - hunden ligger dock lugnt kvar.

Under tiden har de andra putsat och fejat lite. Fyllt på med färskvatten, spolat av däcket och tydligen sofforna i salongen också…nej, det var liksom inte meningen. En lucka som glömts bort stod tydligen öppen och släppte in en större vattenmängd innan upptäckten gjordes..

Bra då - att vi har tur med vädret!









  • Comments(0)//blogg.agnetaostlund.se/#post86

Royan - Notre Dame, Guide Michelin och Depardieau

ResorPosted by Agneta Östlund Thu, September 21, 2017 11:14:15

Det är sen eftermiddag. Den varmaste timmen på dagen. Den timme som sydeuropéer tar en lunch i lugn och ro eller en liten vila. Men inte vi. Svettdropparna rinner nedför nacken, ryggen och knävecken och jag bannar mig själv över att ha glömt att ta med tillräckligt med vatten. Vi letar efter en restaurang som är omnämnd i Guide Michelin inför kvällens middag.

Det känns som om vi bara går och går. Fyra personer spanar intensivt efter någon upplysande skylt. Gatunamnet är rätt och den diskreta pilen för några hundra meter sedan, visade rakt fram. Men sedan...ingenting! Så då borde vi vara på rätt väg. Väl? Efter ett tag hittar vi äntligen restaurangen. Med en diskret skylt som upplyser: “Stängt. Öppnar åter i augusti.”

Vi kom hit vid lunchtid från en gästhamn utanför Bordeaux. Det första som syntes redan från långt håll, och som stack upp ur den låga bebyggelsen var en grå, märkligt formad byggnad, katedralen i Royan.

I gästhamnen blir vi snabbt emottagna av en uniformerad man i en gummijolle. Han kommer från hamnkontoret, vinkar ned två av oss för att hänga med i den rangliga båten för att åka till hans kontor och visa upp alla nödvändiga papper för båten, våra pass mm.

Royan ligger längs Atlantkusten mellan städerna La Rochelle och Bordeaux. Invånantalet är cirka tjugotusen.

Jag upplever staden som lite märklig. Inga direkt äldre hus eller fastigheter som det brukar vara i andra städer. Här existerar en låg, men modern bebyggelse. Längs Le Front de Mer finns influenser från bland annat arkitekterna Le Corbusier, Oscar Niemeyer och Lucia Costa med en mix av klassisk Art Deco och brasiliansk arkitektur. Vita fasader som bryts av med färger i rött, blått och gult. Lite Bauhaus känsla...

Staden är omgärdad av fantastiska sandstränder och på håll ser jag tre personer göra nån slags Qui gong eller Tai chi. Eller kanske nån egen variant av dom båda.

Senare läser jag att hela staden blev helt sönderbombad under andra världskriget. Och tusentals människor dödades. De flesta civila. Här och var i staden ser man gatunamn som, Boulevard du 5 janvier 1945. En påminnelse och hågkomst över krig, dess offer och efterverkningar. Efter andra världskrigets slut ingick staden i ett återuppbyggnadsprogram som påbörjades i början av 1950-talet.

Men den märkligaste byggnaden är helt klart kyrkan. L’église Notre Dame. Byggd i betong. Det går inte att undgå den.

Efter att den gamla kyrkan blev förstörd under kriget så bestämde de styrande i staden att återuppföra kyrkan - men nu något nytt och helt annorlunda. Gärna spektakulärt och ambitiöst. Och det kan man helt klart hålla med om.

Dess elliptiska form, materialet i betong och den grå färgen väcker uppmärksamhet och nyfikenhet. Fönstren, minutiöst hopsatta av små färgade glasbitar till närmast gigantiska fönsterpartier silar solljuset inomhus och förvandlar glasbitarna till skimrande, fantastiska ljusspel över golv, väggar och besökare. Det tog tre år att bygga den och rymmer 2000 personer. År 1958 stod den klar.

Kyrkan har blivit klassad som byggnadsminne 1988.

Vid ett tillfälle hemma i Sverige går jag på bio för att se en fransk film, Mammuth (Den siste Mammuten), med Gerard Depardieu. Här får man se Depardieu åka kors och tvärs genom den franska landsbygden på en motorcykel, för att besöka fd arbetsgivare – och så får jag se sekvenser av L’église Notre Dame i Royan. Det tyckte jag var behållningen av den filmen.

Stadens saluhall väcker även den intresse med sina rundande ovala former och, som kyrkan, byggd i samma system: Laffaille (av Ingenjör Bernard Laffaile). Också den byggd i betong. Byggår 1955.

Vår förväntade supermåltid på en Guide Michelin restaurang fick ett annat avslut. Inte så långt från gästhamnen, vid Le Front de Mer avnjöt vi istället en god trerättersmiddag. Med en betydligt humanare slutnota.


Några länkar:
https://fr.wikipedia.org/wiki/%C3%89

https://fr.wikipedia.org/wiki/%C3%89glise_Notre-Dame_de_Royan



















  • Comments(0)//blogg.agnetaostlund.se/#post84

Regn över Milano. Och mässor

ResorPosted by Agneta Östlund Fri, August 18, 2017 20:28:07

Ett massivt och intensivt strilande regn slår mot bussens vindruta. Torkarbladen hinner knappt med. Mellan vindrutetorkarnas tunga arbete och den grå gardinen av vatten skymtar jag en bil med hög hastighet köra om bussen.

Bilens röda bromsljus lyser plötsligt igenom allt det grå. Sen börjar bilen vandra från sida till sida för att snurra okontrollerat över den italienska motorvägens båda körfält.

-Mama mia, eller nåt liknande hör jag från busschauffören medans han saktar ned farten. Och jag hinner tänka att: ”Oj, oj - nu smäller det. Vi kommer att krocka”!

Mina tankar mal till början av denna dag. Några timmar före, stod jag vid centralstationen och väntade på flygbussen till Linate. Massor av folk. Och ett hårdhänt armbågande och trängsel gjorde det omöjligt att ta sig upp på bussen. Stå i kö? Gå upp i bussen i tur och ordning? Inte en chans. Den som tränger sig mest, och är tuffast kommer på.

Och där stod jag. Kvar på centralstationen med två missade avgångar till flygplatsen. En vänlig medpassagerare erbjuder sig att hjälpa mig vid nästa buss. Så att även jag kan komma iväg. Tur att jag var ute i väldigt god tid. Och det gjorde han. Hjälpte mig. annars hade jag väl stått där än.

Så nu sitter jag här... på en buss - som med all sannolikhet kommer att krocka med en vattenplanande bil. I Italien. Av alla ställen.Men så helt plötsligt ser jag genom den stora rutan hur bilens förare verkar få kontroll över sin bil. Kanske tack vare att det var en Volvo…Puh!

Bussen svänger nu av vid avfarten mot flygplatsen, med en konstant avtagande hastighet. För att till slut dö ut helt. Det här är inte sant!

Fel på bussen...

Den här händelsen inträffade när jag var på mässan i Milano i slutet av 1990-talet. Lite småkymigt att med facit i hand veta att bara något år senare inträffar en katastrof på denna flygplats. Har för mig att ett litet privatflygplan gick ned för landning utan att ha fått ok från tornet, och kraschade med det stora passagerarplanet. De flesta passagerarna var från Sverige som hade besökt just Milanomässan.

Vid den tiden hade jag en belysningsagentur och medverkade ofta tillsammans med huvudproducenterna vid olika mässor runt om i Europa: Köln, Frankfurt, Milano och Stockholm. Linate tror jag var just bara den gången med den felande bussen och vattenplaningen. Övriga gånger var från Malpensa.

Vid Milanomässan kommer jag speciellt ihåg en nyanställd vid det italienska företaget. En ung italienare som bara pratade och pratade. Han gjorde ingen ansats till att ta emot de kunder som kom till den gigantiska montern. Han satt helt lugnt på en stol och drack espresso efter espresso. Kollegerna gav honom minst sagt många gliringar och visade öppet sin förundran över varför han överhuvudtaget hade blivit anställd.

Och så plötsligt fick han fart! Studsade upp som ett jehu och satte kurs som en missil mot sitt mål - några japaner som studerade armaturerna. Med en elegant huvudbugning började han visa de långväga besökarna runt – medan han hemtamt konverserade på snabb, flytande japanska.

Alla arbetskollegor, agenter och distributörer, ja, alla som befann sig i montern fick långa ansikten.

Sen fick han inga gliringar mer.



















  • Comments(0)//blogg.agnetaostlund.se/#post83

Beluga, Hajar, Candela och Calatrava

ResorPosted by Agneta Östlund Wed, August 09, 2017 20:41:14

Belugaval eller vitval som arten även kallas, gjorde ett starkt intryck vid besöket på Oceanografic, Valencia. Egentligen hade jag tänkt att lägga ut en video på dessa vackra, intelligenta djur, men det gick tyvärr inte så bra, av någon anledning. Så det fick bli vanligt foto istället. Kanske inte så bra skärpa, men bättre än inget.

Här i akvariet föddes en kalv för ett antal år sedan, men den dog tyvärr. Nu när jag läser i Wikipedia ser jag att ännu en kalv har fötts. År 2016. Denna "lilla" varelse verkar ha klarat sig. Det är väldigt ovanligt att vitvalar fötts i fångenskap, så denna födelse måste vara en sensation.

Oceanografic är ritad av arkitekten Félix Candela. Det är den största i Europa med 110,000 kvm yta. Och 42 miljoner liter vatten. Parken är formad som en gigantisk näckrosblomma och inhyser över 500 olika arter. Den är belägen i Kultur- och arkitekturparken Ciudad de las Artes y las Ciencias, (City of Arts and Science), som är en stor turistattraktion i Valencia. Den ritades av arkitekterna Félix Candela och Santiago Calatrava.

Projektet påbörjades 1996 och avslutades med operahuset el Palu de les Arts Reina Sofia 2005 (se ovanstående foto), ritad av Santiago Calatrava.

Calatrava är bland annat känd för att ha ritat Turning Torso i Malmö, Sondica, flygplatsen i Bilbao och World Trade Center i New York mfl.

I en tunnel av plexiglas simmar hajar, rockor, muränor och andra fiskar som jag inte vet namnet på, ovanför huvudena på besökarna.

De har verkligen kalla ögon, hajarna. Lite småruskiga. Tankarna går till filmen Hajen. Naturligtvis. Filmen som fick var och varannan person att sluta bada i havet. Jag gjorde det definitivt. En läskigt bra film. Håller än idag.

Det är tillräckligt för mig att se dessa varelser, som härstammar många miljoner år bakåt i tiden, simma omkring i ett akvarium. Jag tycker nog de sneglar lite rovlystet på oss besökare, och jag ser tacksamt på det tjocka plexiglaset.

På Oceanografics hemsida frågar dom om du skulle vilja känna dig som en fisk i havet? Och sova bland hajarna?

Det är bara att ta med sig sovsäck, pyjamas, myggmedel och bekväma skor...

Länk till oceanografic i Valenia:
https://www.oceanografic.org/























  • Comments(0)//blogg.agnetaostlund.se/#post81

I'le Hoëdic, Bretagne

ResorPosted by Agneta Östlund Fri, August 04, 2017 13:37:49

I’le Hoëdic, Atlantkusten, södra Bretagne, Frankrike. Resa juli månad 2010

Vi anländer till den lilla ön på eftermiddagen. Det är varmt och knappast någon vind, när vi ankrar i en vik vid ön Hoëdic. På håll syns bebyggelsen. Låga vita hus med typiska franska blå fönsterluckor. Endast öns kyrktorn bryter av landskapet.

Gummijollen som legat på däck blåser vi upp med en pump. Det tar litet tid men till slut så kan vi montera båtmotorn av modell mindre i aktern och vi klättrar försiktigt ned i den milt vibrerande jollen som inte vill ligga still i vattnet.

Fyra vuxna personer balanserar på den bulliga kanten. Hastiga rörelser är inte något att tänka på. Kameran vågar jag inte ta med mig på grund av den lilla instabila farkosten och risken av att den kan hamna i plurret. Men det är tur att vädret visar sig från sin bästa sida med endast den lättaste bris som rör sig på vattenytan. Vågar inte tänka tanken på hur det skulle upplevas vid dåligt väder.

Jollen drar vi upp så långt upp som möjligt på stranden. Det blir snart högvatten. Med nivåskillnader som 2,8 meter här, tar vi inga risker.

På sandstranden leker barn. De plaskar i vattenbrynet och springer med sina spadar och hinkar fram och tillbaka. Föräldrarna sitter i baddräkter under parasoller och läser eller ropar förmanande ord till de livliga ungarna. Flera ungdomar har vågat sig längre ut, och med hänsyn till deras skrin som överröstar motorljudet, och med tanke på den korta vistelse som de befinner sig under vattenytan, är det förmodligen ganska kyligt i havet under denna juli månad.

Stigen av sand tar oss genom den torkade gröngula lågväxande grönskan till den mindre samlingen av enkla hus. Sanden är fint ljus, nästan vit. Här och där syns snäckor och små, fina ovalformade stenar polerade av havet. Jag plockar upp några. Stenarna är så lena mot huden och jag tänker på att det är första gången i mitt vuxna liv, som jag plockar snäckor och sten på en strand. De här kommer jag att lägga i en fin låda när jag kommer hem, för att ta fram och lukta på lite då och då. Bara för att komma ihåg.

Några minuters promenad så är vi i byn – eller en samling av hus. Doftande röda och gula klätterrosor ramar in dörröppningarna, och stockrosor i rosa, ceriseröda och ljusgula varianter vajar välkomnande. Husen är bostäder men integrerade med olika affärsrörelser. Vi ser flera båtägare som stannar till vid de olika husen med verksamheterna för att shoppa, och fylla på lite proviant. Vi är, vad jag förstod av övriga båtar, de enda med svensk flagg.

Det är svårt att föreställa sig just nu, men ändå lätt att inse att under andra årstider måste det vara ett hårt, blåsigt, kallt och kargt liv, här på ön. Och isolerat. Det känns, trots det fina vädret som att vi befinner oss vid den yttersta utposten utanför Frankrike. Men inte ens det stämmer riktigt. Det finns fler öar. Här, på I’le Hoëdic bor det endast 119 personer. Den är inte stor. Ytan är på 208 hektar.

En skylt som det står restaurang/bar/bokhandlare lockar oss till att slå oss ned vid några runda bord och stolar av plåt. En kvinna kommer ut. Utan några servila kommentarer tar hon emot vår beställning - Soup de poisson med ”ett per literpris”. Den varma soppan av fisk, skaldjur, vitlök, vin, saffran, och kan det va´ kummin, är underbart njutningsbar - och blandar sig fint med doften av varm sol, rosor och hav.

Jag studerar byns hundar och katter som springer mellan bebyggelsen. Utan risk för att bli överkörda (det finns nämligen inga bilar på ön) rusar de glatt omkring bland husen, hälsar på alla besökare och uträttar sina behov lite varstans.

Tillbaka mot båten köper vi med oss crabe de aignee och vad vi förstår av vår stapplande franska, är den fångad idag tidigt imorse. Däremot förstår vi inte riktigt skillnaden med dessa aignee mot krabbor, som kvinnan tålmodigt försöker förklara. Men vad gör det?

Lunchen nästa dag blev härligt lyxig med krabborna tillsammans med ett franskt rosévin och rostad baguette. Någonstans i Atlanten längs den bretagnska kusten...

Anm. Vid senare tillfälle förstod vi att Aignee är en mer spindelliknande krabba med större ben och med en mer rundare och behårad kropp än vår ”vanliga” krabba.

Övrigt:

Hoëdic är en kommun i departementet Morbihan. I kantonen Quiberon i regionen Bretagne i nordvästra Frankrike.

Hit kommer man med båt (restid cirka 60 minuter) från Quiberon eller med helikopter. Det finns härbärgen, mindre hotell och en campingplats. Campingplatsen är belägen precis vid havet och med fin utsikt. På öns hemsida står det att ön är ett paradis för barn, eftersom det inte finns några bilar. Och alla stränder ligger inom gångavstånd. Fiske, bad, seglarskola, caféer, restauranger, handel och till och med ett postkontor och sjukvårdsinrättning stoltserar ön med.

Här finns också att upptäcka mesolitiska gravar och andra historiska monument från järnåldern, romerska lämningar, rester från vikingar samt fortet Lous-Philippe, fyren Les Grand Cardinaux för att nämna några.

L’Or Des Mers, en film från 1932 av Jean Epstein spelades in på ön. Filmen var en blandning av fiktion och dokumentär (byborna levde under påvra förhållanden). Filmen gick inte hem under 1930-talet. Femtio år senare, 1982 gör en annan regissör, Patrick Le Gall, en film, Reflux, om ön. Förmodligen gick inte heller den hem, eftersom jag inte hittat så mycket information om denna.



































  • Comments(0)//blogg.agnetaostlund.se/#post80

Waterstone London

ResorPosted by Agneta Östlund Fri, June 30, 2017 15:41:04

London 2017 maj

Utanför entrén vid bokhandeln Waterstones på Gower Street i London, dyker vi ned som hungriga hajar i lådorna med special price. Pockets, häftade och inbundna böcker samsas lite hur som helst i utrymmena, efter att ha valsats runt av vetgiriga besökare.

Priserna är humana. Motsvarande en tia till ett eller tvåhundra kronor för de allra största och tyngsta. Här plockas direkt flera fina illustrerade böcker ut, men så poppar funderingarna upp om hur mycket de väger…lägger tillbaka en del. En av dom stannar dock kvar i handen, en bok om Londons arkitektur med foton och ritningar. Inte så tjock. Inte så tung. Den håller jag hårt om när vi går ini butiken och utforskar lokalen.

Ett besök vid Waterstones är omvälvande. Ett koncept med förutom litteratur, månadsmagasin och gratulationskort (som tycks täcka flera väggar) rymmer lokalen också ett fristående café, försäljning av bläckpatroner, ett antikvariat och ett litet galleri.

På, i stor sett, varje våningsplan finns fåtöljer som är till för de besökande att pösa ned i. Det är mysigt med alla bokhyllor och bord - och alla dessa trappor som vindlar sig uppåt eller nedåt. Det lätta sorlet. Känslan av ett inte alltför strikt välordnat system – men de anställda vet exakt var en bok finns och springer lätt nedför två trappor, för att snabbt springa upp och tillbaka till kunden med ett exemplar. Det skulle kunna vara vilket år som helst. Tiden tycks ha stått still här. Förutom förstås nyss utkomna böcker som talar om att året är 2017.

Fem våningar fulla med böcker i alla dess former och ämnen, ja, till och med spel och handböcker - just name it

Källarplanet eller nedre planet innehåller flera hyllmeter litteratur om mode, konst, foto, arkitektur samt ett mindre antikvariat. I ett låst vitrinskåp samsas förstautgåvor. Längst in finns galleriet.

På annars lediga golvytor har utrymmet utnyttjats väl av uppallade bord med staplade böcker. De är inköpta direkt från överskottslager av varierande bokförlag och säljs till mycket bra priser. Ett flertal besökande har redan parkerat sig i de strategiskt utplacerade fåtöljerna och läser koncentrerat. Heltäckningsmattorna dämpar diskret ljudet av vändandet av blad och några smärre harklingar.

På ett av borden hittar jag boken David Hockney, The Biography 1937 – 1975 publicerad 2011. Med rivna kanter, bilder och snygg uppställning känns den absolut som en självklar och klart köpvärd bok, trots den lite malande tanken på handbagagets vikt. Vi slår till och börjar räkna på antalet böcker. Avhåller mig efter ett mycket noggrant avvägande från att lägga till ytterligare några ”viktiga” böcker. Prioritering...

När jag kommer hem läser jag på Wikipedia att Waterstones har 275 butiker med 3 500 anställda i England, Irland, Belgien och i Nederländerna. Imponerande. Den största - med 6 våningar och 8 1/2 miles hyllmeter finns vid Piccadilly, London i en byggnad från 1930-talet med tidstypisk arkitektur.

Helt klart saknar jag miljön och visst är det skillnad på England och Sverige i invånarantal. Men kan vi inte försöka ha kvar bokhandeln och bokhandlarna här i vårt avlånga land?

För nog är det väl något speciellt med att gå omkring och ta upp ett exemplar. Läsa texten på baksidan. Omslaget. Lukten av ny bok. Och så snabbt hem för att krypa upp i soffan och börja läsa.
















  • Comments(0)//blogg.agnetaostlund.se/#post79

Stockholm

ResorPosted by Agneta Östlund Sat, December 13, 2014 16:18:54

En skiss i tusch från en pub som besöktes i Stockholm för några år sedan.

  • Comments(0)//blogg.agnetaostlund.se/#post14