Agneta Östlund

Agneta Östlund

Grafik, Måleri, Foto, Resor, Grafikkurser , Artiklar, Litteratur

En blogg om:
Grafik, Kurser i grafik, akrylmåleri, artiklar, resor och litteratur om grafik:
Kvinnliga grafiker i Östergötland,

La Rochelle, Frankrike

ResorPosted by Agneta Östlund Fri, January 05, 2018 19:02:34

Söndag 4 juli lämnar vi Royan mot La Rochelle.

Fortfarande varmt. Närmare stekhett och olidligt skulle nog de flesta uttrycka det – de som befinner sig på land – men vi däremot, får lite svalka ute till havs när båten tar sig fram med vindens hjälp.

Jag ligger på fördäck och studerar fascinerat hur fören klyver vattenytan och lämnar efter sig ljudet av ett frustande, fräsande, brusande och kluckande vatten. Storseglet är uppe och spänner då och då sina sömmar mot vinden. Emellanåt kommer en och annan större våg och lyfter upp hela båten som för att puffa på - så den får en extra skjuts.

Tjugo meter under oss finns en botten och jag försöker föreställa mig hur den ser ut. Kanske lika bra att inte göra det. Kanske den bara är full av skräp och sopor istället för spännande bergsformationer med fiskar och blötdjur. Vi har tyvärr under resans gång stött på en hel del av den varan. Skräp alltså. Sopor – och mycket plast. Ibland har det varit omfångsrika gungande sjok av odefinierbara ämnen blandat med tång eller alger.

Under seglatsen skönjde vi en vattenpelare långt bort som dök upp med jämna mellanrum. Måste ha varit en val. Förmodligen på väg mot ett planktonrikt område. Någon timme senare siktade vi ett stim delfiner. Tyvärr kom de inte närmre, utan verkade fortsätta mot samma kurs som valen. Synd! Delfiner är så fantastiska däggdjur. Längtade efter att få se dessa härliga varelser simma ikapp med båten och titta på oss människor. Det är en fantastisk upplevelse!

Under färden kunde vi se ett antal konstiga byggnader längs strandlinjen. Betongbunkrar. När jag insåg att det var bunkrar från andra världskriget som låg där strategiskt utplacerade längs kusten, infinner sig en antydan av litenhet, och fastän det är så många år sedan, även en obehagskänsla. Det går inte ens att försöka föreställa sig de hemska upplevelser som hände här en gång.

Kl 19.00 anländer vi till staden La Rochelle i sydvästra Frankrike, Biscayabukten. Mellan städerna Les Sables d’Olonnes och Royan ligger denna stad som är en av Frankrikes största hamnstäder. Invånarantalet ligger runt 77 000.

Vi hamnar som vanligt först vid hamnkontoret för att få oss en tilldelad plats vid marinan. Vad jag kan utläsa på franska finns det tre marinor. Vi befinner oss vid den största och relativt nybyggda marinan Les Minimes. Byggnationen påbörjades under 1970-talet och har under årens lopp uppgraderats. Planer för utökning till tusentals platser är tydligen på gång. Gamla marinan, Le Vieux Port har platser för cirka 400 båtar. Den nya marinan, Port-Neuf, som ligger lite utanför staden har ungefär 100 platser.

Det är fullbelagt så vi lägger till vid bensinmacken precis nedanför hamnkontoret - i väntan på en plats. När vi njuter av solens sista minuter i sittbrunnen kommer en man fram till oss. Han är svensk och hade uppmärksammat vår båt med svensk flagg. Förmodligen tyckte han det var trevligt med att prata lite svenska och ville gärna höra om vår seglats och var vi kom ifrån. Själv hade han seglat runt i Karibien ett tag men berättade att det var inget märkvärdigt.

- Alldeles för varmt och ingen kultur, avslutar han samtalet med.

Väntan sträcker sig hela kvällen och natten men nästa morgon får vi besked om att vi har en plats inne i den gamla marinan, Le Vieux Port.

Kl 08.45 öppnas slussportarna till Bassin de Lazarat. Vi är förberedda. Vi vill inte gärna missa den här tiden. Man vet aldrig när nästa slussning kan påbörjas så vi är mer eller mindre först. Vi går in i kanalen för motor. Inloppet till staden är fantastisk. De två befästningstornen La Chaine och Saint-Nicholas från 1300- och 1400-talen flankerar slussen innan vi kommer in till marinan.

Väl inne i marinan och båten manövreras med en del bestyr till vår anmodade plats, står det en del människor och tittar på när vi lägger till.

Ofta har jag känslan av att de människor som står där vid marinorna, när en tanke av att vi ska gå in med för hög fart eller misslyckas med att hoppa iland med tamparna, eller nåt liknande…typ. Men även denna gång går allting galant och smidigt till. Men så är det också sol med dagsljus och knappt någon vind eller underströmmar.

Mitt i smeten ligger båten. Vi kan knappast vara på ett ställe som ligger mer centralt till.

La Rochelle med öarna Ré och Oléron var under andra världskriget ockuperade av tjugotusen tyska soldater, och var bland de sista att bli befriade i Frankrike. Från den 12 september 1944 möttes de allierade av ett starkt motstånd, och först den 7 maj 1945 kapitulerade tyskarna.

Under kriget byggde tyskarna en ubåtsbas där. Byggnaden finns kvar än idag och har varit med vid filminspelningar som Das Boot och Jakten på den försvunna skatten med Harrison Ford.

La Rochelle har varit engelsk. Sen övergått till att vara fransk. Och sen engelsk igen, men då endast i några år under 1300-talet.

Det är en charmfull stad med gamla anor. Jag tittar stundtals upp mot fasaderna och hittar en massa roliga, ibland skrämmande detaljer som inte längre finns i dagens arkitektur. Från de svalkande arkaderna som kantas av affärer med olika verksamheter hittar vi snart fram till en saluhall. Det är full kommers både utanför och inuti byggnaden. Vi går in och låter snålvattnet rinna vid åsynen av alla de musslor och ostron i varierade kvaliteter som exponeras på diskarna.

Från saluhallen fortsätter vi ut genom smågator där restaurangverksamheter förlängs in till små intagande prunkande bakgårdar. Framförallt utanför en restaurang upplyser en tavla, med skriven text av vit krita om L’assiette du Jour. Som aptitretare: ostron och ett glas vitt vin innan huvudrätten. Vi låter oss villigt ledas in av en leende servitris till just en sådan liten innergård för att testa dagens lockande erbjudande.

Härligt egentligen att sitta så här utan tidspress och njuta av det franska vädret, med ostron och vin mitt på blanka dagen. Smått fascinerad av det franska vardagslivet studerar jag i smyg några kvinnor. Det franska språket ekar musikaliskt med sina typiska klanger och skorrande rrr. Av damernas yviga och uttrycksfulla gester blir jag nyfiken och försöker förstå vad som sägs – men min skolfranska räcker inte till. Tur det kanske.

När vi besöker katedralen och står där i kyrkan hör vi dörrarna slamra till. Hårt. En man i 35 - 40 års åldern kommer mycket hastigt och brådstörtat in. Han går tvärt ned på ett knä med en hård duns. Gör korstecknet snabbt medan han mumlar en ramsa. Sen reser han sig plötsligt upp och går lika hastigt därifrån. Det blir tyst i hela katedralen. Han är borta. Bara ytterdörrarna som bryskt svänger fram och tillbaka. Flapp. Flapp. Flapp.

Under de få dagar som vi är här hinner vi gå på konstmuseet, se lite mer av staden och besöka La Rochelle Aqvarium. Akvariet är även ett forskningscenter bland annat för havssköldpaddor som är internationellt skyddade. Intressant och väl värt ett besök.

Är det någon som minns namnet Jacques-Yves Cousteau? Den franske oceanografen och marinofficeren som vidareutvecklade akvalungan. Banbrytare inom dykning och fotografering under vatten. Han skrev böcker och producerade filmer om den undervattensvärld som han levde i och med. Flera av filmerna vann priser.

Som barn bänkade jag mig framför TV:n för att följa hans äventyr med fartyget Calypso och dess besättning.Tyvärr sjönk Calypso utanför Singapore år 1996 men finns numer att beskåda vid Maritime Museum i La Rochelle.

6 juli, ungefär vid 11-tiden på förmiddagen. Dags att lämna La Rochelle…Det är knappast någon vind att tala om och ett strålande solsken.

Vi passerar Fort Boyard. Denna märkliga byggnad som ligger mitt i havet. Ingen ö eller mark omkring.

Här har Fångarna på fortet spelats in – och sänts inte bara i svensk TV – utan även vid flera olika televisioner i Europa. Fortets tjugo meter höga väggar är imponerande, men mest imponeras jag nog vid tanken av de tävlingsdeltagare som råka hamna i vattnet däruppifrån - när de inte lyckas med sin uppgift.

Text och foto: Agneta Östlund
















  • Comments(0)//blogg.agnetaostlund.se/#post92

Chantilly - spetsar, James Bond och hästar

ResorPosted by Agneta Östlund Sun, December 17, 2017 22:38:51

Chantilly…

Namnet låter historiskt, vackert och nobelt. En slående syn som löjligt nog, om man får säga så - faktiskt tar andan av en. Det är så vackert och anslående att man slås av sin egen litenhet som människa. Hur utsikten får en att känna en så stor, och bred känsla i bröstet av en bombastisk fullkomlighet. Utan kompromisser. Vad är tid egentligen? Den frågeställningen möter jag mig själv med - vid åsynen av denna sagolika omgivning som till synes stått stilla i vår tids tidspiral.

Man behöver inte vara minderårig för att få fantasin att gå igång över denna fantastiska vy. Vetskapen av att det inte längre byggs den här typen av byggnader upplevs platsen än mer unik.

Det är söndag. En fin, varm och solig dag med mycket folk och bilar som rör sig på vägen längs vallgraven. Rörelserna synes dallra bort i soldiset. Allt ljud försvinner och jag ser bara slottet med dess byggnader och tillhörande flyglar. Vattnet som speglar slottet med tinnar och torn. Den stora flygeln där personalen sägs ha bott och längre bort en ännu mer storslagen byggnad – stallet.

Jag kommer på mig själv med att spana över slottsgården för att se den franska noblessen spatsera runt i omgivningarna. I sina vackert infärgade pompösa sidenkreationer från tidigt sjuttonhundratal, vandra omkring och småfnittrandes konversera sina uppvaktande kavaljerer, eller utbyta aritokratiskt skvaller.

Inget av dessa syner framträder dock. En ilsken tuta avbryter mina fantasier. Trots uppvaknandet upplever jag en bekant känsla och synen där jag står på höjden med den franska trädgården bakom mig, får mig att tänka ”här har jag varit förut”. Dejá vu! Oj, reinkarnation existerar alltså. Här är beviset…tills jag i min inre syn ser Roger Moore och Christopher Walken. Stopp. Igenkänning av flera byggnader. Stopp. James Bond. Stopp. Och så ett Aha! Här inspelades filmen ”Ur Dödlig synvinkel” kommer jag på efter ett tag.

Inte bara James Bond, sagoböcker eller illuminerade böcker av bröderna Limbourg dyker upp i samband med namnet Chantilly. Utan även spetsar. Alltså knypplade spetsar.

Chantilly Lace. Under 1600-talet rönte försäljningen av spetsarna stor framgång - mycket tack vare grevinnan Longuevilles stöd och beskyddarskap samt kommersen och närheten med och till Paris. Spetsarna kom att bli högsta mode under Louis XV och Louis XVI. Under franska revolutionen 1789 slutade tillverkningen plötsligt, då spetsknypplerskorna avrättades. Oavsett om de var arbeterskor så sammanlänkades de dessvärre till den franska aristokratin.

I början av 1800-talet blåste Napoleon I nytt liv i tillverkningen av spetsarna igen, men då förlades produktionen i Normandie, Bayeux.

Kanske inte lika nobelt men igenkännande plingar rockandrollåten från femtiotalet ” Chantilly lace” – Chantilly lace and a pretty face. And a pony tail a hangin' down…

Pony tail, får mig att tänka på hästar. Hästar fanns det gott om här en gång, och var införlivade i den tidens transportsystem, eller logistik.

Hästar brukar få vila sig och bo i stall. Det grandiosa stallet i Chantilly byggdes enligt legenden, av Louis Henry, hertigen av Bourbon, som trodde att han skulle återfödas som häst, och gav arkitekten Jean Aubert uppdraget att bygga ett stall värdigt hertigens syn på sig själv och sin ställning i samhället.

Inte så långt från stallet finns hästkapplöpningsbanan eller hippodromen med tillhörande åskådarläktare. Här lär tävlingen L’Arc de Triomphe ha gått av stapeln för första gången år 1920.

Slottet har under modern tid lånat sina omgivningar till framföranden som till popgruppen Pink Floyd, flera famösa bröllop, musikvideos samt ännu en film – Vatel. En, enligt mitt tycke, en bra och finstämd kostymfilm med Gerard Depardieu som gör rollen av en trovärdig och ödmjuk maître du hotel, som sägs ha tagit livet av sig efter att troligtvis ha serverat en dålig fiskrätt år 1671 tillägnad Louis XIV.

Text och Foton: Agneta Östlund




























  • Comments(0)//blogg.agnetaostlund.se/#post91

Les Sables d'Olonne och segelrace

ResorPosted by Agneta Östlund Fri, September 29, 2017 18:18:11

Början av juli.

Kl 13.05 Lunchdags. Till havs. Vi gör 6 – 7 knop och ned till botten är det cirka trettio meter. Någonstans längs den franska atlantkusten. Vädret är strålande, minst sagt. Vi är på väg mot Les Sables d’Olonnes. En typisk fransk semesterort med långa fina sandstränder.

Vid femtiden på eftermiddagen glider vi in till gästhamnen. Vi står och stampar med båten ett tag innan vi upptäcker hamnkaptenens gummijolle som kommer oss till mötes, för att dirigera oss till lämplig plats. Det är stort. Många båtar samsas om ytorna. På håll ser det nästan ut som om båtarna ligger mellan husen. Upptäcker synvillan när vi närmar oss marinan i och med att vi åker längs en kanal mitt i bebyggelsen.

Färjor trafikerar den närliggande staden Le Chaume och marina Porte Olona.

Vart fjärde år, i november månad, utgår segeltävlingen Vendée Globe från denna stad. Namnet har den fått från det departement som staden ligger i. Reglerna är att man ska segla solo och non-stop runt jorden, utan reservdelar och utan någon som helst assistans. Båtarna brukar vara mellan 50 till 60 fot långa. Tävlingen påbörjas och avslutas i Les Sables d’Olonne. Första racet startade 1989.

Rutten går längs Afrikas sydspets, förbi Australiens och Nya Zeelands sydkuster, vidare förbi Kap Horn i Sydamerika, och sen nordlig kurs mot Europa och startmålet. Cirka tre månader är deltagarna utlämnade helt till sig själva.

Materiella skador, medicinska orsaker, dödsfall och en del försvinnanden har tyvärr inträffat. Ungefär hälften av deltagarna tvingas avbryta. Med andra ord så är det en väldigt tuff segeltävling.

På kvällen hittar vi en restaurang nära hamnen. Moules marinières.

Jag skulle kunna säga att på varenda stopp längs den bretagniska kusten har vi slurpat i oss utsökta blåmusslor. Jag som vanligen inte är så förtjust i blåmusslor. Men här – smakar de gudomligt! Och det i en månad som juli. Varje gång har det serverats en mindre portion pommes frites till musslorna - på franskt vis.

Vi sitter tillsammans med ett stort hitrest sällskap från Angers och njuter av maten, ett gott franskt vin, och en kvällssol som gärna vill fortsätta skicka sina hälsningar till oss, där vi sitter utomhus på trottoaren och ser ut över alla båtar.

Klockan 22.45 är vi tillbaka på båten igen. Efter en liten incident. Grinden till marinan var låst. Det löste sig med att en av oss (inte jag) klättrade över och öppnade grinden från andra sidan. Tur att det gick att låsa upp på andra sidan - det är inte alla marinor som har en sån anordning.

Söndag 4 juli.

Vaknar till ännu en varm dag med strålande sol och blå himmel. Innan vi ska iväg igen tar jag en promenad. Längs kajkanten finns en del affärer. Utanför en tobaksaffär ligger en schäferhund. Inte en muskel eller öra rör sig på hunden när ägaren går omkring och dammsuger lokalerna. Däremot konstaterar den mina rörelser när jag går förbi honom eller henne. Den öppnar ena ögat lite för att kolla in läget och mig, men ligger lugnt kvar.

Under tiden har de andra putsat och fejat lite. Fyllt på med färskvatten, spolat av däcket och tydligen sofforna i salongen också…nej, det var liksom inte meningen. En lucka som glömts bort stod tydligen öppen och släppte in en större vattenmängd innan upptäckten gjordes..

Bra då - att vi har tur med vädret!


Text och Foto: Agneta Östlund










  • Comments(0)//blogg.agnetaostlund.se/#post86

Royan - Notre Dame, Guide Michelin och Depardieau

ResorPosted by Agneta Östlund Thu, September 21, 2017 11:14:15

Det är sen eftermiddag. Den varmaste timmen på dagen. Den timme som sydeuropéer tar en lunch i lugn och ro eller en liten vila. Men inte vi. Svettdropparna rinner nedför nacken, ryggen och knävecken och jag bannar mig själv över att ha glömt att ta med tillräckligt med vatten. Vi letar efter en restaurang som är omnämnd i Guide Michelin inför kvällens middag.

Det känns som om vi bara går och går. Fyra personer spanar intensivt efter någon upplysande skylt. Gatunamnet är rätt och den diskreta pilen för några hundra meter sedan, visade rakt fram. Men sedan...ingenting! Så då borde vi vara på rätt väg. Väl? Efter ett tag hittar vi äntligen restaurangen. Med en diskret skylt som upplyser: “Stängt. Öppnar åter i augusti.”

Vi kom hit vid lunchtid från en gästhamn utanför Bordeaux. Det första som syntes redan från långt håll, och som stack upp ur den låga bebyggelsen var en grå, märkligt formad byggnad, katedralen i Royan.

I gästhamnen blir vi snabbt emottagna av en uniformerad man i en gummijolle. Han kommer från hamnkontoret, vinkar ned två av oss för att hänga med i den rangliga båten för att åka till hans kontor och visa upp alla nödvändiga papper för båten, pass mm.

Royan ligger längs Atlantkusten mellan städerna La Rochelle och Bordeaux. Invånantalet är cirka tjugotusen.

Jag upplever staden som lite märklig. Inga direkt äldre hus eller fastigheter som det brukar vara i andra städer. Här existerar en låg, men modern bebyggelse. Längs Le Front de Mer finns influenser från arkitekter som Le Corbusier, Oscar Niemeyer och Lucia Costa med en mix av klassisk Art Deco och brasiliansk arkitektur. Vita fasader som bryts av med färger i rött, blått och gult. Bauhaus känsla...

Staden är omgärdad av fantastiska sandstränder och på håll ser jag tre personer göra nån slags Qui gong eller Tai chi. Eller kanske nån egen variant av dom båda.

Senare läser jag att hela staden blev helt sönderbombad under andra världskriget. Och tusentals människor dödades. De flesta civila. Här och var i staden ser man gatunamn som, Boulevard du 5 janvier 1945. En påminnelse och hågkomst över krig, dess offer och efterverkningar. Efter andra världskrigets slut ingick staden i ett återuppbyggnadsprogram som påbörjades i början av 1950-talet.

Men den märkligaste byggnaden är helt klart kyrkan. L’église Notre Dame. Byggd i betong. Det går inte att undgå den.

Efter att den gamla kyrkan blev förstörd under kriget så bestämde de styrande i staden att återuppföra kyrkan - men nu något nytt och helt annorlunda. Gärna spektakulärt och ambitiöst. Och det kan man helt klart hålla med om.

Dess elliptiska form, materialet i betong och den grå färgen väcker uppmärksamhet och nyfikenhet. Fönstren, minutiöst hopsatta av små färgade glasbitar till närmast gigantiska fönsterpartier silar solljuset inomhus som förvandlas till ett vackert skimrande och fantastiskt ljusspel över golv, väggar och besökare. Det tog tre år att bygga den och rymmer 2000 personer. År 1958 stod den klar.

Kyrkan har blivit klassad som byggnadsminne 1988.

Vid ett tillfälle hemma i Sverige går jag på bio för att se en fransk film, Mammuth (Den siste Mammuten), med Gerard Depardieu. Här får man se Depardieu åka kors och tvärs genom den franska landsbygden på en motorcykel, för att besöka fd arbetsgivare – och så får jag se sekvenser av L’église Notre Dame i Royan. Det tyckte jag var behållningen av den filmen.

Stadens saluhall väcker även den intresse med sina rundande ovala former och, som kyrkan, byggd i samma system: Laffaille (av Ingenjör Bernard Laffaile). Också den byggd i betong. Byggår 1955.

Vår förväntade supermåltid på en Guide Michelin restaurang fick ett annat avslut. Inte så långt från gästhamnen, vid Le Front de Mer avnjöt vi istället en god trerättersmiddag. Med en betydligt humanare slutnota.

Text och Foto: Agneta Östlund


Några länkar:
https://fr.wikipedia.org/wiki/%C3%89

https://fr.wikipedia.org/wiki/%C3%89glise_Notre-Dame_de_Royan

























  • Comments(0)//blogg.agnetaostlund.se/#post84

Regn över Milano. Och mässor

ResorPosted by Agneta Östlund Fri, August 18, 2017 20:28:07

Ett massivt och intensivt strilande regn slår mot bussens vindruta. Torkarbladen hinner knappt med. Mellan vindrutetorkarnas tunga arbete och den grå gardinen av vatten skymtar jag en bil med hög hastighet köra om bussen.

Bilens röda bromsljus lyser plötsligt igenom allt det grå. Sen börjar bilen vandra från sida till sida för att snurra okontrollerat över den italienska motorvägens båda körfält.

-Mama mia, eller nåt liknande hör jag från busschauffören medans han saktar ned farten. Och jag hinner tänka att: ”Oj, oj - nu smäller det. Vi kommer att krocka”!

Mina tankar mal till början av denna dag. Några timmar före, stod jag vid centralstationen och väntade på flygbussen till Linate. Massor av folk. Och ett hårdhänt armbågande och trängsel gjorde det omöjligt att ta sig upp på bussen. Stå i kö? Gå upp i bussen i tur och ordning? Inte en chans. Den som tränger sig mest, och är tuffast kommer på.

Och där stod jag. Kvar på centralstationen med två missade avgångar till flygplatsen. En vänlig medpassagerare erbjuder sig att hjälpa mig vid nästa buss. Så att även jag kan komma iväg. Tur att jag var ute i väldigt god tid. Och det gjorde han. Hjälpte mig. annars hade jag väl stått där än.

Så nu sitter jag här... på en buss - som med all sannolikhet kommer att krocka med en vattenplanande bil. I Italien. Av alla ställen.Men så helt plötsligt ser jag genom den stora rutan hur bilens förare verkar få kontroll över sin bil. Kanske tack vare att det var en Volvo…Puh!

Bussen svänger nu av vid avfarten mot flygplatsen, med en konstant avtagande hastighet. För att till slut dö ut helt. Det här är inte sant!

Fel på bussen...

Den här händelsen inträffade när jag var på mässan i Milano i slutet av 1990-talet. Lite småkymigt att med facit i hand veta att bara något år senare inträffar en katastrof på denna flygplats. Har för mig att ett litet privatflygplan gick ned för landning utan att ha fått ok från tornet, och kraschade med det stora passagerarplanet. De flesta passagerarna var från Sverige som hade besökt just Milanomässan.

Vid den tiden hade jag en belysningsagentur och medverkade ofta tillsammans med huvudproducenterna vid olika mässor runt om i Europa: Köln, Frankfurt, Milano och Stockholm. Linate tror jag var just bara den gången med den felande bussen och vattenplaningen. Övriga gånger var från Malpensa.

Vid Milanomässan kommer jag speciellt ihåg en nyanställd vid det italienska företaget. En ung italienare som bara pratade och pratade. Han gjorde ingen ansats till att ta emot de kunder som kom till den gigantiska montern. Han satt helt lugnt på en stol och drack espresso efter espresso. Kollegerna gav honom minst sagt många gliringar och visade öppet sin förundran över varför han överhuvudtaget hade blivit anställd.

Och så plötsligt fick han fart! Studsade upp som ett jehu och satte kurs som en missil mot sitt mål - några japaner som studerade armaturerna. Med en elegant huvudbugning började han visa de långväga besökarna runt – medan han hemtamt konverserade på snabb, flytande japanska.

Alla arbetskollegor, agenter och distributörer, ja, alla som befann sig i montern fick långa ansikten.

Sen fick han inga gliringar mer.

Text och foto: Agneta Östlund



















  • Comments(0)//blogg.agnetaostlund.se/#post83

Beluga, Hajar, Candela och Calatrava

ResorPosted by Agneta Östlund Wed, August 09, 2017 20:41:14

Belugaval eller vitval som arten även kallas, gjorde ett starkt intryck vid besöket på Oceanografic, Valencia. Egentligen hade jag tänkt att lägga ut en video på dessa vackra, intelligenta djur, men det gick tyvärr inte så bra, av någon anledning. Så det fick bli vanligt foto istället. Kanske inte så bra skärpa, men bättre än inget.

Här i akvariet föddes en kalv för ett antal år sedan, men den dog tyvärr. Nu när jag läser i Wikipedia ser jag att ännu en kalv har fötts. År 2016. Denna "lilla" varelse verkar ha klarat sig. Det är väldigt ovanligt att vitvalar fötts i fångenskap, så denna födelse måste vara en sensation.

Oceanografic är ritad av arkitekten Félix Candela. Det är den största i Europa med 110,000 kvm yta. Och 42 miljoner liter vatten. Parken är formad som en gigantisk näckrosblomma och inhyser över 500 olika arter. Den är belägen i Kultur- och arkitekturparken Ciudad de las Artes y las Ciencias, (City of Arts and Science), som är en stor turistattraktion i Valencia. Den ritades av arkitekterna Félix Candela och Santiago Calatrava.

Projektet påbörjades 1996 och avslutades med operahuset el Palu de les Arts Reina Sofia 2005 (se ovanstående foto), ritad av Santiago Calatrava.

Calatrava är bland annat känd för att ha ritat Turning Torso i Malmö, Sondica, flygplatsen i Bilbao och World Trade Center i New York mfl.

I en tunnel av plexiglas simmar hajar, rockor, muränor och andra fiskar som jag inte vet namnet på, ovanför huvudena på besökarna.

De har verkligen kalla ögon, hajarna. Lite småruskiga. Tankarna går till filmen Hajen. Naturligtvis. Filmen som fick var och varannan person att sluta bada i havet. Jag gjorde det definitivt. En läskigt bra film. Håller än idag.

Det är tillräckligt för mig att se dessa varelser, som härstammar många miljoner år bakåt i tiden, simma omkring i ett akvarium. Jag tycker nog de sneglar lite rovlystet på oss besökare, och jag ser tacksamt på det tjocka plexiglaset.

På Oceanografics hemsida frågar dom om du skulle vilja känna dig som en fisk i havet? Och sova bland hajarna?

Det är bara att ta med sig sovsäck, pyjamas, myggmedel och bekväma skor...

Text och foto: Agneta Östlund

Länk till oceanografic i Valenia:
https://www.oceanografic.org/

























  • Comments(0)//blogg.agnetaostlund.se/#post81

I'le Hoëdic, Bretagne

ResorPosted by Agneta Östlund Fri, August 04, 2017 13:37:49

I’le Hoëdic, Atlantkusten, södra Bretagne, Frankrike. Resa juli månad 2010

Vi anländer till den lilla ön på eftermiddagen. Det är varmt och knappast någon vind, när vi ankrar i en vik vid ön Hoëdic. På håll syns bebyggelsen. Låga vita hus med typiska franska blå fönsterluckor. Endast öns kyrktorn bryter av landskapet.

Gummijollen som legat på däck blåser vi upp med en pump. Det tar litet tid men till slut så kan vi montera båtmotorn av modell mindre i aktern och vi klättrar försiktigt ned i den milt vibrerande jollen som inte vill ligga still i vattnet.

Fyra vuxna personer balanserar på den bulliga kanten. Hastiga rörelser är inte något att tänka på. Kameran vågar jag inte ta med mig på grund av den lilla instabila farkosten och risken av att den kan hamna i plurret. Men det är tur att vädret visar sig från sin bästa sida med endast den lättaste bris som rör sig på vattenytan. Vågar inte tänka tanken på hur det skulle upplevas vid dåligt väder.

Jollen drar vi upp så långt upp som möjligt på stranden. Det blir snart högvatten. Med nivåskillnader som 2,8 meter här, tar vi inga risker.

På sandstranden leker barn. De plaskar i vattenbrynet och springer med sina spadar och hinkar fram och tillbaka. Föräldrarna sitter i baddräkter under parasoller och läser eller ropar förmanande ord till de livliga ungarna. Flera ungdomar har vågat sig längre ut, och med hänsyn till deras skrin som överröstar motorljudet, och med tanke på den korta vistelse som de befinner sig under vattenytan, är det förmodligen ganska kyligt i havet under denna juli månad.

Stigen av sand tar oss genom den torkade gröngula lågväxande grönskan till den mindre samlingen av enkla hus. Sanden är fint ljus, nästan vit. Här och där syns snäckor och små, fina ovalformade stenar polerade av havet. Jag plockar upp några. Stenarna är så lena mot huden och jag tänker på att det är första gången i mitt vuxna liv, som jag plockar snäckor och sten på en strand. De här kommer jag att lägga i en fin låda när jag kommer hem, för att ta fram och lukta på lite då och då. Bara för att komma ihåg.

Några minuters promenad så är vi i byn – eller en samling av hus. Doftande röda och gula klätterrosor ramar in dörröppningarna, och stockrosor i rosa, ceriseröda och ljusgula varianter vajar välkomnande. Husen är bostäder men integrerade med olika affärsrörelser. Vi ser flera båtägare som stannar till vid de olika husen med verksamheterna för att shoppa, och fylla på lite proviant. Vi är, vad jag förstod av övriga båtar, de enda med svensk flagg.

Det är svårt att föreställa sig just nu, men ändå lätt att inse att under andra årstider måste det vara ett hårt, blåsigt, kallt och kargt liv, här på ön. Och isolerat. Det känns, trots det fina vädret som att vi befinner oss vid den yttersta utposten utanför Frankrike. Men inte ens det stämmer riktigt. Det finns fler öar. Här, på I’le Hoëdic bor det endast 119 personer. Den är inte stor. Ytan är på 208 hektar.

En skylt som det står restaurang/bar/bokhandlare lockar oss till att slå oss ned vid några runda bord och stolar av plåt. En kvinna kommer ut. Utan några servila kommentarer tar hon emot vår beställning - Soup de poisson med ”ett per literpris”. Den varma soppan av fisk, skaldjur, vitlök, vin, saffran, och kan det va´ kummin, är underbart njutningsbar - och blandar sig fint med doften av varm sol, rosor och hav.

Jag studerar byns hundar och katter som springer mellan bebyggelsen. Utan risk för att bli överkörda (det finns nämligen inga bilar på ön) rusar de glatt omkring bland husen, hälsar på alla besökare och uträttar sina behov lite varstans.

Tillbaka mot båten köper vi med oss crabe de aignee och vad vi förstår av vår stapplande franska, är den fångad idag. Tidigt imorse. Däremot förstår vi inte riktigt skillnaden med dessa aignee mot krabbor, som kvinnan tålmodigt försöker förklara för oss på franska, förstås. Men vad gör det?

Lunchen nästa dag blev härligt lyxig med krabborna tillsammans med ett franskt rosévin och rostad baguette. Någonstans i Atlanten längs den bretagnska kusten...

Anm. Vid senare tillfälle förstod vi att Aignee är en mer spindelliknande krabba med större ben och med en mer rundare och behårad kropp än vår ”vanliga” krabba.

Övrigt:

Hoëdic är en kommun i departementet Morbihan. I kantonen Quiberon i regionen Bretagne i nordvästra Frankrike.

Hit kommer man med båt (restid cirka 60 minuter) från Quiberon eller med helikopter. Det finns härbärgen, mindre hotell och en campingplats. Campingplatsen är belägen precis vid havet och med fin utsikt. På öns hemsida står det att ön är ett paradis för barn, eftersom det inte finns några bilar. Och alla stränder ligger inom gångavstånd. Fiske, bad, seglarskola, caféer, restauranger, handel och till och med ett postkontor och sjukvårdsinrättning stoltserar ön med.

Här finns också att upptäcka mesolitiska gravar och andra historiska monument från järnåldern, romerska lämningar, rester från vikingar samt fortet Lous-Philippe, fyren Les Grand Cardinaux för att nämna några.

L’Or Des Mers, en film från 1932 av Jean Epstein spelades in på ön. Filmen var en blandning av fiktion och dokumentär (byborna levde under påvra förhållanden). Filmen gick inte hem under 1930-talet. Femtio år senare, 1982 gör en annan regissör, Patrick Le Gall, en film, Reflux, om ön. Förmodligen gick inte heller den hem, eftersom jag inte hittat så mycket information om denna.


Text Foto Teckningar: Agneta Östlund




































  • Comments(0)//blogg.agnetaostlund.se/#post80

Waterstone London

ResorPosted by Agneta Östlund Fri, June 30, 2017 15:41:04

London 2017 maj

Utanför entrén vid bokhandeln Waterstones på Gower Street i London, dyker vi ned som hungriga hajar i lådorna med special price. Pockets, häftade och inbundna böcker samsas lite hur som helst i utrymmena, efter att ha valsats runt av vetgiriga besökare.

Priserna är humana. Motsvarande en tia till ett eller tvåhundra kronor för de allra största och tyngsta. Här plockas direkt flera fina illustrerade böcker ut, men så poppar funderingarna upp om hur mycket de väger…lägger tillbaka en del. En av dom stannar dock kvar i handen, en bok om Londons arkitektur med foton och ritningar. Inte så tjock. Inte så tung. Den håller jag hårt om när vi går ini butiken och utforskar lokalen.

Ett besök vid Waterstones är omvälvande. Ett koncept med förutom litteratur, månadsmagasin och gratulationskort (som tycks täcka flera väggar) rymmer lokalen också ett fristående café, försäljning av bläckpatroner, ett antikvariat och ett litet galleri.

På, i stor sett, varje våningsplan finns fåtöljer som är till för de besökande att pösa ned i. Det är mysigt med alla bokhyllor och bord - och alla dessa trappor som vindlar sig uppåt eller nedåt. Det lätta sorlet. Känslan av ett inte alltför strikt välordnat system – men de anställda vet exakt var en bok finns och springer lätt nedför två trappor, för att snabbt springa upp och tillbaka till kunden med ett exemplar. Det skulle kunna vara vilket år som helst. Tiden tycks ha stått still här. Förutom förstås nyss utkomna böcker som talar om att året är 2017.

Fem våningar fulla med böcker i alla dess former och ämnen, ja, till och med spel och handböcker - just name it

Källarplanet eller nedre planet innehåller flera hyllmeter litteratur om mode, konst, foto, arkitektur samt ett mindre antikvariat. I ett låst vitrinskåp samsas förstautgåvor. Längst in finns galleriet.

På annars lediga golvytor har utrymmet utnyttjats väl av uppallade bord med staplade böcker. De är inköpta direkt från överskottslager av varierande bokförlag och säljs till mycket bra priser. Ett flertal besökande har redan parkerat sig i de strategiskt utplacerade fåtöljerna och läser koncentrerat. Heltäckningsmattorna dämpar diskret ljudet av vändandet av blad och några smärre harklingar.

På ett av borden hittar jag boken David Hockney, The Biography 1937 – 1975 publicerad 2011. Med rivna kanter, bilder och snygg uppställning känns den absolut som en självklar och klart köpvärd bok, trots den lite malande tanken på handbagagets vikt. Vi slår till och börjar räkna på antalet böcker. Avhåller mig efter ett mycket noggrant avvägande från att lägga till ytterligare några ”viktiga” böcker. Prioritering...

När jag kommer hem läser jag på Wikipedia att Waterstones har 275 butiker med 3 500 anställda i England, Irland, Belgien och i Nederländerna. Imponerande. Den största - med 6 våningar och 8 1/2 miles hyllmeter finns vid Piccadilly, London i en byggnad från 1930-talet med tidstypisk arkitektur.

Helt klart saknar jag miljön och visst är det skillnad på England och Sverige i invånarantal. Men kan vi inte försöka ha kvar bokhandeln och bokhandlarna här i vårt avlånga land?

För nog är det väl något speciellt med att gå omkring och ta upp ett exemplar. Läsa texten på baksidan. Omslaget. Lukten av ny bok. Och så snabbt hem för att krypa upp i soffan och börja läsa.


Text och Foto: Agneta Östlund















  • Comments(0)//blogg.agnetaostlund.se/#post79
Next »